Ett klockareoriginal i det gamla Lycksele

Ett klockareoriginal i det gamla Lycksele

 

Av C. A. Axelsson

 

Vid påskhelgen 1806 valde Lycksele församling ny klockare. Innehavare av tjänsten blev König Alenius, en prästson från Arvidsjaur. Den nye klockaren var en egenartad och märklig man och hans minne har levt kvar i lappmarken intill våra dagar. Med stöd av upptecknad tradition och Alenius´ egenhändiga minnesanteckningar (återgivna med modern stavning), har det varit möjligt sammanställa brottstycken ur hans liv till en kulturbild från gränsskedet mellan 1700- och 1800-talet.

 

Köning Alenius fullgjorde hedersamt en klockares mest angelägna åliggande, nämligen att med gott gehör leda kyrkosången. Det som skapade hans berömmelse var emellertid kroppskrafterna; församlingsborna beundrade klockaren för hans stora styrka och liknade honom med Simson, gamla testamentets kärva kraftkarl.

 

Faderlös från andra levnadsåret och moderlös från det femtonde hade König en av prövningar och besvikelser fylld barndom. Såsom den yngste i en 6-hövdad syskonskara -- född nästan tjugo år efter två belästa bröder -- måste han av ekonomiska skäl avstå från lärdomsbanan och försörja sig med kroppsarbete.

 

När brodern Carl-Gustaf, efter studentexamen i Uppsala och filosofie magistergrad i Åbo, år 1777 tillträdde rektoratet vid Skytteanska skolan i Lycksele, flyttade König dit. Här inhämtade den osedvanligt begåvade sextonåringen genom självstudier och med biträde av sin lärde broder -- jämsides med förvärvsarbetet -- omfattande bokliga insikter, bland annat kännedom om åtskilliga språk, särskilt engelskan och franskan. Det stöd König hade i älsklingsbrodern Carl-Gustaf skulle emellertid snart berövas honom. Rektorn ägde nämligen inta bara släktens nästan geniala begåvning utan också dess benägenhet för ”yrsel och huvudsvaghet”, som omsider drev honom i döden.

 

Königs näste broder, Anders, som blev lyckselebo 1791, stod icke hans hjärta så nära som Carl-Gustaf. I egenskap av pastor i församlingen från 1801 kunde Anders emellertid stödja Königs klockarkandidatur 1806. I övriga hade de två bröderna -- frånsett kyrko- och sjukvårdsangelägenheter -- icke många gemensamma intressen. Den melankoliske pastorn, vilken i motsats till renlevnadsmannen König älskade Bacchus mer än sin Herre, var tämligen olik brodern och för övrigt illa omtyckt av församlingsborna. Ändå saknade han inte goda sidor; han vårdade sig t.ex. med skicklighet och oegennytta om sjuka och lidande. Hos König inympade han emellertid ett starkt intresse för människokroppens krämpor och sätten att lindra dessa. Detta intresse stegrades tidvis på ett sjukligt sätt hos König till ett passivt iakttagande av egna, verkliga eller inbillade, åkommor. Anders dog 1820, enligt samtida vittnesbörd saknades han mera som läkare än som präst.

 

Som tidigare antytts, var det Königs ovanliga kroppskrafter som grundade hans berömmelse. Alenius var dock utledsen på att ständigt omtalas som Simsons jämlike. I anteckningar rubricerade ”Min utropta styrkas obetydlighet emot Simsons makt” ger han uttryck åt detta i följande ord:

”Men, det vill dock alls intet säga emot Simson. Den ende jag vet, som kunde komma i fråga, vore fransmannen Moulin, som hanterade bultjärn och stångjärn likasom vekt bly.  Men Simson rev ett levande lejon i tvänne särskilda delar. Han slog tusende man med en rutten åsnakinbåga och för sin törst drack han sedan vatten utur densamma”.

 

                      Med hänsyftning på ett slagsmål i Burträsk, där König med stor framgång deltagit, heter det i anteckningarna:

”Jag åter, slungade väl fyra stycken halv-skeppunds-karlar från mig i ett ögonblick så lätt som hade det endast varit sparvar – men utan törst däruppå öl.”

 

Alenius satte synbarligen bara ett måttligt värde på berömmelsen som kraftig karl. Den råa styrkan uppskattade han allenast då den kunde tjäna ”nyttiga och nödvändiga omständigheter.” När han jämför kraftprestationen i Burträsk med ”nyttiga” krafttag i vardagsarbetet använder han också ordbilder som vältaligt tolkar denna klädsamma uppfattning. Han skriver nämligen; ”..ty vad som i  Åbyn i Burträsk gjorde förvåning, må jag liknelsevis kalla dåligt riksgäldsmynt mot hårt Banco.”  När man erinrar sig att riksgäldssedeln i början på 1800-talet sjönk till 2/3 av bancovärdet på grund av lättsinnig sedelutgivning, förstår man klockarens värdesättning av vardagens ”nyttiga” slit som ”hårt Banco” och slagsmålets onödiga krafttag som ”dåligt riksgäldsmynt”.

 

                      Det som gav den begåvade och handfaste klockarens liv ett i folkets ögon smått löjeväckande drag var den självupptagenhet han då och då var besatt av. Svagheten i att han med sjuklig uppmärksamhet gav akt på det egna hälsotillståndet och ofta trodde sig lida av olika åkommor --  mest överkänslighet för rök och dofter. Dylika föreställningar fick han --oturligt nog -- strax före klockarvalet 1806, då kandidaterna skulle provsjunga vid gudstjänsterna. I anteckningar rörande ”Min hälsas förlorande” har klockaren beskrivit den händelse, som enligt hans uppfattning orsakade att vissa dofter förde med sig ”hänsynslöshetens plågor”.  Jag låter Alenius själv berätta:

                      ”År 1806, i medio av februari månad, öppnade jag åder på mig själv. Jag satt nära intill spiselden och började bli invärtes varm och matt och sade åt min hustru: Giv mig liten droppa vatten.  Hon öppnar så dörren till ett uthus i mycken välmening och tager in en karafin med stark öl-ättika uti, som då av kölden var islupen, och slog min mun full därutur. Jag, ännu mycket oerfaren, nedsväljde genast. Sittande på en hög stol störtade jag i samma ögonblick såsom träffad av ett skott. Till min lycka stannade jag i fallet på min hustrus arm. Andedräkten stannade i ögonblicket av den inre starka förkylningen. Jag hade full sansning och kunde dock ej röra mitt minsta finger eller öppna röst till minsta ljud. Jag låg som en stendöd. Under denna stunden rasade ett rivande och sårande omkring hjärtat och lungan. Detta tillstånd varade ungefär en halv minut. Men -- och vilket under – likaså ögonblickligt som förkylningsattacken anföll livet, lika snällt kastade den sig därifrån igen. Utan minsta hjälp rättade jag mig genast upp ifrån hustruns arm. Min första röst skyndade: Nattkärillet fort fram. Jag satte mig däruppå och nu störtade allt vad som i magen fanns, kallt såsom isklumpar och iskavlar ner efter hela tarmkanalen med otrolig häftighet ut. Uppstigen av kärillet var min första tanke denna: Ja, nu har jag förlorat min hälsa för hela livstiden.

                      Jag kände ej min hälsolöshets beskaffenhet, vilken sysselsatt alla mina luktorgan med plågor av allt som hade någon lukt och i synnerhet det syrliga.”

 

- - -

 

                      Denna händelse timade, som sagt, före klockarevalet 1806. Valförrättningen skulle ske under Påskhelgen, då Alenius hade att visa sina färdigheter i sångkonsten. Den plötsliga påkomna överkänsligheten för lukt hotade nu att beröva klockarämnet möjligheterna att lyckas, särskilt som anfäktelsen stegrades i samma mån valdagen närmade sig. Olyckligtvis måste Königs broder, pastor Anders Alenius, vilken var inbiten tobaksrökare, på tjänstens vägnar närvara vid klockarprovet. I vardagslag rökte pastorn s.k. Cammomill-blomster-blandning, en komposition som på grund av överlägset stinkande odör brukade utlösa hypokondriska anfall hos den stackars König. Den olycklige provsångaren, som på valdagen var särskilt besvärad av inbillningen rörande lukternas förbannelse, tyckte sig följaktligen förnimma en kvardröjande Cammomilldoft i kyrkan kring broderns prästeliga skrud. Hela hans inre råkade i  uppror över den ”förfärliga liklukten”. Alenius´ egna ord ge en föreställning om de plågor som anfäktade honom:

                      ”Man föreställde sig då vad jag vid hans närvaro i kyrkan skulle känna då min mun öppnades till sång och nämnda lukt -- nog tjock -- bredde sig över min andedräkt, förstörde lungans rena toner tillika med örats fina gehör.  Då prövade den yttersta nöden vad människolivet kan uthärda. Jag provade om det kunde bli oaktat varje steg sviktade och rösten skorrade. Jag fick hela församlingens röster, utom en enda, en gammal soldat från Degerfors, som hade speciella avsikter.”

 

                      Före tillträdet av klockarbefattningen bodde Alenius en tid på ”Gamplatsen” vid Avaviken prövande smedsyrket. Sinnet för organisation och ekonomi måtte emellertid ha varit sämre utvecklat än yrkesanlaget ty efter några år kom han på obestånd och tvingades upphöra med verksamheten trots att denna nått sådan omfattning att König varit tvungen städja gesäller.

 

                      År 1792 gifte han sig med Maria Degerholm, en bondedotter från Degerfors. Första tiden bodde paret på ”skolejordens Nybruk” och drog sig fram under torftiga förhållanden. Alenius, som skuldsatt sig i samband med smedsäventyret, skriver härom: ”Vi voro fattiga och födde oss med handarbete.”

 

                      När Samuel Öhrling blev prost i Lycksele 1794 hjälpte han Alenius till en jordbit invid Skytteanska skolan. Tomten låg på en tallbevuxen ”stenrygg” nära älven, strax nedom ”Heden”. Här byggdes ett hus, som sedermera kom att kallas ”klockargården”. Gamla minnesgoda lyckselebor kunna möjligen erinra sig stugan på dess ursprungliga plats före flyttningen till ”hamnen”.

 

                      Då hustimret skulle hemforslas pågick just byggandet av Lycksele nya kyrka, varför det visade sig omöjligt för König att få låna eller leja en enda häst – alla voro upptingade för körslor i kyrkbygget. Nu kommo de goda kroppskrafterna väl till pass i ett ”nyttigt” vardagsslit. Ensam högg och släpade han hem byggnadsvirket från skogen bortom Lycksträsket. Vinterföret var inte gunstigt. En kort tid låg blåis på sjön så ”järnstångsläden” löpte lätt, men i övrigt måste släpandet ske i dåligt före, även i sådant ”ur” att ”ingen enda människa eller kreatur funnits som varit utom sin gårdsgrinda.”

Om detta skriver König:

                      ”Sagt och gjort, vilket låter otroligt, att nämligen jag inom tvänne års förlopp, utan den minsta hjälp, undantagandes själva upptimringen, hade den bekvämaste ladugård, fähus för tre kor och några får, med portgenomgång samt foderlada och en liten trösk-loga, även på samma tid tak över egna huvuden, kök, sal och matbod, allt med egen inredning, smide och lås som ännu aldrig behöft minsta lagning.”

 

                      Alenius självpåtagna uppgift att i bokstavlig mening ”arbeta som en häst” blev sedan en vana. Ofta långväga ifrån brukade han släpa hem vedstockar, hö och andra förnödenheter från skogen. Det berättas att han i alla slags väder drog halva hästlass milslånga sträckor i ”ovägat land”. Själv ansåg han detta omänskliga arbete ”nöjsamt”, emedan ”uppfyllda och obortspillda skyldigheter voro gagneligare minnesstoder än Roms och Greklands.”

 

                      Även på äldre dar, när krafterna började tryta fortsatte transporterna. Ännu vid 78 års ålder stod den tvåbenta ”hästen” König bi. Det hände dock att han, när det t.ex. gällde att bära en 8 alnars stock ett stycke, måste ”i tanken göra sig ung först” för att orka. De citerade orden äro rörande i sin omedelbara och bistra åskådlighet.

 

                      Som avslutning på denna lilla minnesruna över en lappmarksklockare vill jag återge Alenius´ egen skildring av det tidigare berörda nappataget i Burträsk. Det ägde rum i slutet av 1700-talet vid en tidpunkt då Königs styrka var obruten. Beskrivningen ger en nästan fotografisk skärpa en tidstrogen glimt av livet på en västerbottnisk gästgivaregård under Gustaf III:s tid:

                      ”Den styrka, som jag använde på ett bröllop uti Åbyn i Burträsk socken, påstod blott några minuter och betyder rätt litet. Jag skall dock teckna den så noga och punktuellt som skulle man ha stått och sett på nappataget med egna ögon, ävensom det är skett vid den förutgående teckningen.

                      Bröllopsaftonen, sedan vi hade ätit, anvistes oss en kammare ned på gården att ligga i, uti vilken en ståndsäng stod på vardera sidan. Många voro då inne i rummet och alla skodda och klädda. Jag var barfota och hade ingen ting på kroppen utom skjortan och den tidens brukliga korta knäbyxor samt nattkappa och silkesduk på halsen.

                      Jag stod på golvet med ryggen vänd emot och nära vid den ena sängen, då en flicka, vilkens ansikte jag aldrig förr hade sett eller givit akt på, kom och ställde sig helt nära med sin rygg. Jag tog mina armar omkring henne. Det var visst icke av passion till flickan, som jag tog omkring henne, utan det var modigheten av det goda ölet, som där vankades, vilket gjorde att jag tyckte mig väl kunna stå ut med att tredskas litet.

                      Straxt kommo tre stycken tjocka karlar som med möda lossade mina händer och armar. En av dem fattade i halsduken, ströpte, vred åt och släppte ej. Så lågo ock tvänne andra karlar på min kropp för att icke släppa mig upp. Men plötsligt spände jag ryggsenan och slog ut mina armar och i ögonblicket stodo vi fyra karlar mitt in på golvet.

                      I detta ögonblick gav jag soldaten Åman en örfil som blev alldeles tillräcklig för hans besvär, ryckte silkesduken ifrån min hals, spände en tjock but i vardera handen och satte dem emot väggen. Här blevo de av den starka tryckningen stående alldeles orörliga, då en stor och utmärkt starker karl, vilken blott såsom åskådare hittills legat ovanpå den andra sängen, rände upp och sade: Det var väl nog vi int´ skull´ å ut den här genom dörren. Där stod jag med en favorit i vardera handen emot väggen. Så tog han mig oförmodat över axlarna och trillade om mig ett halvt varv, så att jag kom baklångs till dörren.

                      Denne starke var en av de största karlar och använde all möda för att tränga och störta mig ut. Så lågo ock tre av de andra bak uppå honom för att hjälpa till att öka tyngden. Men jag hade fått tag uti panelnings-brädorna på båda sidorna om dörren och då de hade tryckt min rygg tillräckligt utom gåtorna och töjt mina armar ut i det längsta, så gav jag med dem en svängning in åt kammaren. Och i ögonblicket stodo fyra karlar mitt in på golvet och jag den femte med båda panelningsbräderna i händerna.

                      Nu fattades dem koncepter. De stodo förvånade helt stilla. Av min egen fart stod jag dem alldeles nära och höll panelnings-bräderna, vilka hade varit så väl fastspikade, att jag fick bruka så mycken styrka som behövdes förrän de släppte och gingo lösa ifrån väggen.

                      Här nedlade jag bräderna och sade: Vänta, vänta litet godvänner. Lär Er nu veta, att jag härstädes är bjuden gäst jag så väl som Ni och att jag har betalt mitt rum såväl som Ni och kan således icke utkastas. Jag har inte det minsta förolämpat någon av Eder och dock ären I alla -- undantagandes den lillasoldaten Redlig – ense om att sluta mitt liv. Men, stor sak, jag har alltid sökt friden – ävenså nu ett exempel.

                      Soldaten Redlig, som allt igenom varit en stilla åskådare, började nu att yttra sin förvåning sålunda: Jaa, om jag int´ hade sett detta med mina egna ögon, så om hundra hade sagt mig det, så hade jag ändå aldrig trott, att så stor makt skulle ha varit uti en så liten kropp.

                      Den starke karlen biföll Redligs yttrande och lade ännu mera därtill: Nå Redlig, gå Du upp och hämta hit en kanna öl, vi skola förnya friden. En fridsam människa går så lätt på fridens väg.

                      Vi pratade förtroligt. Ölet kom, det blev åter lustigt. Vi tömde kannan och gingo alla glada till vila.”

 

 

                                Åter artikelförteckning


                                Till Toppen