Min anfader Anders Alenius

 

Min anfader Anders Alenius

Av Margareta Lindgren

 

Anders Alenius


 

Anders Alenius, var född den 27/2 1743 i Sorsele förs. där fadern Anders Andersson Alenius, var hjälppräst. Modern Brita Granlund var av släkten Laestadius, och omtalades som ”vacker men elak”.

Anders skulle ha haft ett utmärkt gott huvud och genom otroliga försakelser kom han igenom skola och universitet, varpå han den 24/4 1768 prästvigdes, endast 25 år gammal, efter en otroligt snabb studietid. Efter prästvigningen fick han tjänst som kapellpredikant i Degerfors förs. (numera Vindeln), där han under skiftande öden och stor fattigdom levde med sin familj i 21 år. Han erbjöds tjänsten som skolmästare i Lycksele efter sin broder Carl Gustavs död 1790, men tillträdde inte tjänsten förrän i maj 1792.

Några år efter att familjen kom till Lycksele kyrkby, påbörjades bygget av den nya kyrkan vilken stod färdig 1799, och skulle invigas den 5 oktober samma år. Prosten Samuel Öhrling, som skulle förrätta invigningen, drabbades dock av ett slaganfall lördagen den 4 okt. Som skolmästare fick Anders Alenius  nu helt hastigt överta invigningen av den nya                         kyrkan. Den 6 okt. dog Samuel Öhrling, och den 9 okt. skrev Anders Alenius till biskopen och berättade – på den tidens servila manér – vad som hänt. I ”översättning” lyder brevet: (Översättningen gjord av Staffan Åberg, en ättling).

 Högvördiga och vittberömda herr doktor och biskop, kommendör av Kungl. Nordstjärneordern, så ock högeligen vördnadsvärda konsistorium.

    Den slagsjukdom, som nedlade herr prosten Öhrling på sotesängen andra dagen före sistlidna 4:e storböndagen, som var den utlysta dag till kyrko- och kyrkogårdsinvigande., gjorde att, då allt kyrkan tillbehör, som flyttats ifrån gamla kyrkan,
som således ansågs såsom ödelagd, jag fanns föranlåten samma förrättning mig åtaga: vilken och verkställdes förenämnda dag om morgonen, varefter ordentlig gudstjänst blev hållen; detta får, högvördiga herr doktorn och biskopen samt högeligen vördnadsvärda konistoriuum, jag i djupaste ödmjukhet berätta under det glada hopp, det täcktes högvördiga herr doktorn samt högeligen vördnadsvärda konsistorium detta mitt företag gunstigt anse..

 Med djupaste vördnad framhärdar högvördiga och vittberömda herr biskopens så och högeligen vördnadsvärda konsistoriets allra ödmjukaste tjänare   

                                            Anders Alenius

Staffan Åberg slutar sin översättning med, jag undrar hur en nutida skrivelse i ett liknande ärende skulle se ut. Alenius utnämndes dock till kyrkoherde i församlingen den 19/12 1801, och uppehöll sin tjänst fram till sin död den 10/5 1820.

Pastor Alenius skulle ha haft alldeles ovanliga anlag för läkekonsten, och på tavlan syns ett blad som hänger ut från bibeln han håller i sin hand, där finns en kniv och en tång som bekräftar att han var läkekunnig. Särskilt i ögonsjukdomar gjorde han så lyckade kurer att överhetens uppmärksamhet fästes därvid, men när höga vederbörande från Stockholm ville att han skulle förklara hur han bar sig åt, kunde han inte ge ett tillfredställande föklaring.

Men i de tiderna som var fick ju folk leva på äran och sitt ”goda samvete”, och någon särskild penninggåva för hans välsingnelsebringande verksamhet avhördes aldrig. Han säges också tidtals ha varit litet svårmodig men var en nitisk och from man, som efterlämnade ett aktat minne.

Alenius var gift med Eva Maria Fluur, dotter till kyrkoherden i Umeå lfs, Johan Eric Fluur och hans hustru Anna Burman Eriksdotter, född i Piteå och av Buresläkt. Hon beskrivs som ”en mild och själfull kvinna, bildad och skrivkunnig och älskad av alla”.

Tio barn föddes i äktenskapet, varav åtta nådde vuxen ålder med skiftande öden. Bl. a. den äldste sonen Anders som försökte sig på nybyggarlivet, vilket resulterade i stor fattigdom och en stor barnaskara. Hans son däremot flyttade till Jämtland gifte sig med styvdotter till häradshövdingen Montelius i Jämtland och blev en av Jämtlands största handelsmän

En dotter Brita Carolina gifte sig i sitt andra äktenskap med en landsfiskal i Ångermanland, Lorentz Svanberg, de fick två döttrar, varav den ene gifte sig med en präst i Boteå, medan den andra flyttade till Stockholm gifte sig med majoren Johan August Hazelius. De fick sex barn tillsammans och den äldste var Nordiska Museets och Skansens skapare Artur Hazelius.

Min egen anmoder, dottern Sara Sophia, född 1778, var gift två gånger, först med nybyggaren Anders Holmgren vilken hon fick tre söner och en dotter. Andra gången med Rusele bys rikaste bonde Matts Mattsson, detta äktenskap förblev barnlöst. Sara Sophias största bedrift enligt min släkting Staffan Åberg, är när hon tillsammans med sin make vägrade ge mat och logi åt professorn Johan Wilhelm Zetterstedt, under hans resa i Lappmarken 1832. Episoden finns nämnd i boken som skrevs efter resan. Zetterstedt blev oerhört sårad, när Matts Mattsson – säkerligen efter påtryckningar av hustrun – visserligen stod med ”hatt i hand” men ändå av-visade sällskapet.

Makarna Alenius firade guldbröllop 1819, varvid pastorn med ren och stadig stämma skulle ha sjungit för de sina, ackompanjerande sig på det sällsynta instrumentet cymbal. Till minne av dagen skänkte guldbröllopsparet en mässkrud till Lycksele kyrka. Vid denna familjefest skulle barn och barnbarn till ett antal av 44 personer ha varit samlade. Pastorn avled följande år, och hans maka följde honom några år senare.

Margareta Lindgren

                        Åter artikelförteckning


                                Till Toppen